Och så kom den där hemska farväldagen då många skiljs åt för att aldrig träffas igen. Vi hade en timme på oss att säga adjö på och det kändes som att de flesta hann med att verkligen ta farväl på bästa sätt. Många grät, många höll gråten säkert inom sig, men det jag såg var ändå en glädje av att ha fått vara med om denna fotbollscup, där inte idrottens “vinna eller försvinna” attityd gäller fullt ut (ändå kom vi till final med alla lagen och två av lagen vann den). Projektets mål är så mycket mer än det, och det är mycket därför just jag har valt att engagera mig så mycket.
För mig var inte avskedet det lättaste heller. Jag har träffat många nya, underbara människor, som jag har haft så roligt tillsammans med. Fridas och alla ingelstadtjejernas värdfamiljer; mammor, pappor och syskon – det betyder ett 20-tal personer bara det. Min kollega och webmaster häröver Laura Weeks och de övriga amerikanska styrgruppsmedlemmarna och också de svenska coacherna som jag inte hade träffat så mycket innan. Däribland min rumskompis Carina som också stått ut med mitt datorknappande i tid och i otid…
Och så var vi hemma igen och jag fick krama om min son Oscar som jag längtat efter.
Postat i: Allmänna inlägg, Bloggare 2010, Pia Karlsson/webmaster
